Livet går inte ut på att vara lycklig

SvD IdagsidanMORAL. Han vänder sig mot synen på livet som ett individuellt projekt, vare sig målet är att bli lyckad eller lycklig. Lycka är viktigt, men livet går inte ut på att vara lycklig. Filosofen Bengt Brülde vill få människor att höja blicken över sin närmaste sfär och fråga sig: Vad är det som gör mitt liv meningsfullt?

Att göra något bra för jorden, djuren och människorna gör inte bara våra liv mer moraliska och mer meningsfulla, utan dessutom lyckligare, menar filosofen Bengt Brülde.

Där kommer hon, sveper förbi på en av innerstadens gator på väg till sin yogakurs eller kanske för att dansa salsa. Anna bor här i närheten, i en ljus bostadsrätt, med sin man och dotter. Hennes utmanande och utvecklande arbete är slut för dagen och nu ska hon ägna sig åt en fritidsaktivitet som gör henne till en bättre människa.

Inte för att Anna är någon dålig människa, tvärtom, hon uppfattas av vännerna som snäll och omtänksam. Det är bara det att hon hela tiden strävar efter det optimala.

Är Anna lycklig? Säkert. Men räcker det med att sträva efter lycka för att leva ett fullödigt liv? Nej, säger filosofen Bengt Brülde bestämt när jag träffar honom i hans bokfyllda rum på Göteborgs universitet, där han är docent i praktisk filosofi.

Det är så man studsar till. Trots allt har ju Bengt Brülde blivit kallas ”Sveriges främste lyckoforskare”. Ska det nu inte räcka med att försöka ro sitt lyckoprojekt i hamn, det som i sig är svårt nog? Fast de som hört Bengt Brülde uttala sig som moralfilosof i det kultförklarade moraltestet i ”Christer” i P3 blir nog mindre förvånade.

Då förstår man att Bengt Brülde anser att alla ”satsa-på-dig-själv-program”, hur värdefulla de än känns för en själv, har en brist – ur moralisk synvinkel och även ur ett meningsperspektiv

Nu börjar nog en och annan Anna skruva på sig. Klumpen med alla krav stiger i halsen. Någon kanske vill sluta läsa här. Men ta det lugnt, fortsätt läsa. Bengt Brülde vill att så många som möjligt ska må bra. Och den som är moralisk och gör något gott för andra blir lyckligare av det, säger han. Även det meningsfulla livet är ofta lyckligt.

Inte heller påstår han att Anna är omoralisk eller att hennes liv är meningslöst. Nej, Anna följer lagar och regler och är sjyst mot sina medmänniskor. Innehållsmässigt är Annas dagar rika, hon sätter värde på det hon gör och på sina relationer.

Dessutom vill hon inte bara ha roligt. Hon tänker sig att hon har ett mål med sitt arbete och sina fritidsaktiviteter.

Vad är då kruxet? Jo, Anna skulle må väl av att bli mer moralisk genom att höja sin blick över den lilla sfären och börja bry sig mer om lidandet i världen. Därmed skulle hennes liv också bli mer meningsfullt, det skulle inte längre kännas tomt.

Fast detta är inte den stora poängen. Bengt Brülde vill framför allt sätta ”meningstänkandet” på kartan igen. Han tror att det är mera fruktbart att fokusera på frågan om livets mening än på vad som gör oss lyckliga, eller på vad moralen kräver av oss. I ett meningsfullt liv är positiva moraliska handlingar och handlingar som gör oss lyckliga väl avvägda.

– Ett sådant fokus kan inte minst hjälpa oss att hitta en vettig balans mellan självupptagenhet och självutplåning. Det meningsfulla livet är både lyckligt och moraliskt.

Bengt säger att han börjat fundera mer på de här frågorna för egen del.

– Jag har nyss fyllt 50 och har uppnått mycket av vad jag önskat. Kanske det är därför som jag börjat längta efter något verkligt viktigt att göra.

Vad är då livets mening? Den frågan kan inte Bengt Brülde svara på. Frågan är kanske fel ställd. Den söker efter svaret på syftet med hela den förunderliga existensen, något som antagligen ligger bortom människans fattningsförmåga, små fragment som vi är, i utkanten av ett av flera ofattbart gigantiska universa.

I stället väljer Bengt Brülde att borra i funderingar kring vad som kan göra våra liv meningsfulla, och då räcker det inte med att vi subjektivt uppfattar det som vi gör som meningsfullt, det finns också objektiva kriterier – sådana vi alla kan godta genom resonemang.

Ett sätt är att undersöka livsinnehållet. Om de verksamheter, projekt, relationer och upplevelser som fyller våra liv kan sägas vara meningsfulla eller värdefulla, då är också livet som helhet meningsfullt. Och objektivt sett är det nog mer meningsfullt att betala för myggnät och vaccinationer till fattiga i Afrika än att renovera köket.

En annan tanke är att det kan ha en viss betydelse om innehållet är organiserat eller strukturerat på ett visst sätt, att livet uppvisar ett inre sammanhang. Att kasta sig, eller bli kastad, mellan konserter, föredrag och middagar, utan att det finns någon tråd som knyter samman aktiviteterna känns ju mer splittrande än meningsfullt. Brülde föreslår att vi bör se på våra liv som sammanhängande berättelser.

Ett mer krävande synsätt är att livet bara kan vara fullt meningsfullt om man har ett centralt livsmål eller en central livsuppgift. Det kanske inte passar alla eller är alla förunnat, säger Bengt Brülde, men antyder att de människor som brinner för att förbättra världen och minska lidandet är avundsvärda.

En fjärde tanke är att det är viktigt att ingå i ett större sammanhang, det kan vara en förening, en tradition eller en religion. Men ju fler människor som är inkluderade, och ju färre som är exkluderade, desto bättre är det, menar Brülde.

Den femte tanken som Bengt Brülde diskuterar är att livet får mening om det framlevs med ett visst förhållningssätt, om man exempelvis försöker vara medvetet närvarande i varje ögonblick, eller om man försöker vara så genuin och äkta som möjligt.

Om nu Anna tänker, ”ja, ja, det där låter ju bra, men jag lever för mig och mina närmaste och kan tänka mig att engagera mig för fler när jag mår bättre”, vad säger Bengt Brülde då?

– Då säger jag att man inte är fullt moralisk om man inte tittar bortom sin närmaste omgivning. 1,4 miljarder människor lever i dag på 1,25 dollar eller mindre. Vill vi veta det? Vi kan inte göra allt, men vi kan göra mer. Och vi kan göra det nu. Ur moralisk synvinkel kan vi inte vänta på att det ska kännas rätt. Börjar vi hjälpa fler, med både hjärna och hjärta, blir våra liv mer meningsfulla, och sannolikt lyckligare också.”

Uppåt, framåt – och rakt in i kaklet

DN Kultur & Nöje ”Samtidens böcker om hur vi ständigt ska ­prestera mer är ofta charmerande och svåra att motstå. Men den supereffektiva männi­skan blir till slut tom, skriver Jonas Mosskin.

Vem önskar inte att man var smartare, snabbare och bättre? I vår prestationsbaserade kultur är det ett följdriktigt begär. Den rörelse som exploaterar vårt begär efter att bli bättre kallas på svenska för självhjälp. Det indikerar att vi som individer behöver hjälp. Med tanke på genrens tillväxt klarar vi snart ingenting utan en coach. I framgångsteologins Mecka USA kallas genren för self-improvement. En inte oväsentlig betydelseskillnad. Self-improvement böcker har länge korsbefruktats i mötet med affärslitteraturen.

Ett grundantagande i dessa böcker är att vi som individer kan och bör förändra oss själva. Böcker om ekonomi, psykologi och ledarskap har konvergerat och flyter in i varandra. Bästsäljande flygplats­litteratur skrivs nästan alltid av män som är prominenta entreprenörer, journalister och trendsättare. Ibland som i fallet med Nobelpristagaren Daniel Kahnemans ”Tänka snabbt och långsamt” (2012) är de grundade i gedigen forskning och vetenskap men oftast är självhjälpsböckerna ett hopkok av mer eller mindre välunderbyggda anekdoter och livserfarenheter aptitligt förpackade för läsaren. Dessa böcker är charmerande, spännande skrivna och svåra att motstå. Men efteråt drabbas jag av en bismak i munnen. En irriterande självsäkerhet hos dessa författare. En självsäkerhet som får mig att vilja skrika: ”Det är inte så enkelt!”

En författare som står för denna medryckande stil är Charles Duhigg, en tidigare ekonomireporter på New York Times. Hans nya bok ”Smarter, faster, better – the secret of being productive in life and business” (Random House) väcker en instinktiv motvilja hos mig och jag får kämpa för att öppna mitt sinne. Duhigg följer upp sin förra bok ”Vanans makt” (Natur & Kultur, 2014) som i stort sätt var en redogörelse för inlärningspsykologin och behavioristiska idéer om hur vi människor kan ”välja” våra vanor. I ”Smarter, faster, better” är författarens ambition att avslöja hemligheten med effektiva och produktiva individer. Upprinnelsen till det intresset kom sig av att Duhigg var i slutfasen av sin förra bok, arbetade heltid som journalist, hade fått sitt andra barn och hade svårt att få ihop livspusslet.

Trots alla prestationer kände han sig misslyckad. Han ville vara mer effektiv! Inte rädda världen eller något annat behjärtansvärt, utan producera och prestera ännu bättre. Mer samtidsklyschigt kan det knappast bli och det retar mig att Duhigg inte anstränger sig att besvara den naturliga motfrågan: Varför inte ta det lite lugnare? Som psykolog blir min motfråga till Duhigg: Varför skall vi bli smartare, snabbare och bättre, hela tiden? Kan det inte finnas en poäng med det långsamma och good enough? I dag finns det en rörelse för kvalitet, långsamhet och egenproduktion som vädrar morgonluft i vårt ekonomistiska tidevarv. Man kan också fråga sig om vi inte kommit till en punkt i människans utveckling där vi bör lägga större vikt vid varför i stället för hur och vad. Men det är kanske att ställa för stora krav på en självhjälpsbok?

Nåväl. Duhigg vill förstå varför vissa individer är mer effektiva hur det kommer sig att dessa är ”smartare, snabbare och bättre”. För att berätta om effektivitetens grundläggande beståndsdelar väljer författaren att främst berätta historier om företag och företeelser (amerikanska såklart) som implementerat olika smarta förhållningssätt i sina organisationer. Det är listigt för det att många av oss som arbetar i eller mot dessa organisationer och vi kan känna igen oss i problemställningarna. Även om vi sällan upplevt de omvälvande heureka-stunderna som de illustrativa exemplen alltid innehåller.

Författaren visar i boken på ett antal nyckelområden för att individer och organisationer skall bli mer produktiva. Det handlar om motivation, lagarbete, fokus, att sätta mål, att leda andra, beslutsfattande, innovation och att omvandla information till kunskap. Det låter som en okej lista på viktiga aspekter för effektivitet. Duhigg försöker via medryckande berättelser kombinera affärsvärldens handlingsfokus med psykologiska nyckelbegrepp. Det går sådär. Varje inpräntat begrepp ger upphov till följdfrågor om generaliserbarheten. Är det verkligen dessa åtta begrepp som är viktigast? Och varför är inte nyfikenhet, flow eller att ha roligt med på denna lista? Inför detta ger Duhigg inga svar.

Varje kapitel börjar med att Duhigg berättar tre parallella historier. En dramatisk om till exempel en flygkatastrof, ett krig eller en kidnappning. Den historien länkas sedan till en berättelse om ett it-företag (läs Google), om trendbegrepp somagil eller lean (hämtat från Toyota) eller pokerspelande eller kanske hur Disney värkte fram sin senaste succé med filmen ”Frost”.

I varje kapitel lanserar författaren ett till synes godtyckligt psykologiskt begrepp såsom tillit, psykologisk trygghet, inre kontrollfokus och vikten av mentala modeller. Dessa begrepp förklaras genom en forskare (alltid från amerikanska prestigeuniversitet) som spenderat 10–20 år på att ta reda på allt om detta fenomen. Mot slutet av varje kapitel argumenterar så författaren för att just dessa exempel och ihopkopplade fenomen utgör bevis för att vi som individer eller ledare i ett företag skall göra på det ena eller andra sättet. Det är förföriskt men också oöverskådligt och pseudovetenskapligt. Jag längtar faktiskt efter den pedagogiska övertydligheten som brukar känneteckna amerikanska poppsykologiböcker.

Jag lägger ifrån mig boken och förvånas över den brist på distans inför samhällsutvecklingen som framkommer. Funderar inte Duhigg på nyttan med att vara produktiv? Grubblar han inte på hur arbets­livets gränslöshet och stress hänger ihop med produktivitetskulturen? Är han någonsin bekymrad över att den effektiva marknadsekonomin har så svårt att ta hänsyn till männi­skor och miljö? Är han medveten om att många människor inte förmår prestera så mycket på grund av hälsa, psyke eller brist på talang och begåvning? Jag hoppas att ”Smarter, faster, better” ger upphov till en debatt om det tveksamma med att bejaka den utvecklingen till varje pris. Kanske går något viktigt förlorat. Nästan alla människor jag möter professionellt och privat längtar efter mer utrymme för reflektion. Den supereffektiva människan blir till slut tom på tankar och känslor. Man blir bara sina handlingar. En nyttig idiot utan omdöme.”